Hej alla fina!
När man tror att livet är på väg att vända uppåt efter en höst och vinter av mörker, sorg och rädsla så slås man plötsligt och oväntat ner igen och får kämpa för att få luft.
Vi är alla olika. Vissa av oss bloggare behöver skriva av sig sin sorg och sina svårigheter. Vissa av oss blir inneslutna och får kämpa för att ens klara av sig själv. Jag tillhör den senare kategorin och det är därför det har varit tyst här inne ett tag.
För ett tag sedan skrev jag att livet äntligen var på väg att vända uppåt efter månader av sjukdom och sorg i familjen och besparingskrav på jobbet. Den osäkra situationen på jobbet hade löst sig på bästa sätt och ingen av oss (bl a jag) skulle behöva gå.
För drygt en vecka sedan fick vi veta att en av oss var tvungen att bli "förflyttad" till en annan enhet, dock inom samma sekretariat, i samma byggnad och med kollegor som vi till viss del har samarbetat med men ändock en helt ny klinik och en tjänst som innebär att man måste börja om från noll. Efter mycket tjafs, plumpa kommentarer och otroligt dålig stämning i gruppen orkade jag inte mer utan tog beslutet och anmälde mig (motvilligt) som frivillig till att vara den som bytte enhet. Många tårar har fällts, både hemma och på jobbet. Efter att luften rensats ordentligt på jobbet och jag kan gå därifrån utan att vara arg och ledsen på någon annan, så känner jag nu att jag är redo. För att inte dra ut på lidandet bad jag chefen om att få börja så snart som möjligt. Jag har bearbetat tanken och kan nästan, nästan känna lite spänning inför måndag då jag tar hissen två våningar upp och sätter mig vid mitt nya skrivbord.
Det absolut svåraste i det här är att jag inte längre kommer sitta tillsammans med tjejen som varit min rumskamrat i fem år fram till nu, jag tror aldrig att jag kommer att hitta någon som kan ta hennes plats. Vi har kommit varandra så nära under de här åren, både privat och arbetsmässigt.
Jag ska försöka se det här som en nystart. Vissa säger att man ska byta jobb efter fem år så då kanske det här är ett tecken på bra tajming?! ;) Jag vet också att mina problem är en piss i Mississippi jämfört med vad några av er går igenom just nu men jag kände ändå att jag ville skriva av mig och få förklara min "frånvaro".
Önskar er alla en härlig lördagskväll. Ut och dofta på körsbärsblommorna!
Kram kram
♥
